Framsteg
Framsteg, jag ser framsteg. Med mig själv! Underbart!
Jag kan gå på toa själv, sen den 20 januari ;) Haha :D Och jag kan röra benen uppåt och neråt i sängen utan hjälp av händerna, jag kan trycka på gasen i bilen, jag kan använda foten när jag åker själv i rullstolen, jag kan byta om helt själv, alla kläder, även om det tar på krafterna, men jag kan! Fortfarande är det mycket kvar, men ibland blir jag så glad så jag nästan gråter bara av att tänka på hur mycket jag lärt mig på så kort dit när det känts som att jag fan aldrig kommer kunna röra mig.
Det som känns viktigast just nu är att jag vill kunna gå på gymmet själv vilket jag inte ens provar än med pappa, jag vil kunna simma även om det känns långt bort eftesom jag inte kan hålla mig ovanför vattenytan själv än, och jag vill kunna gå över till en bil själv. Sen vore dt ju inte helt fel att kunna gå på kryckor också, men det är nog lite för mycket att hoppas på. Visst, det är viktigt att tänka positivt, men i detta läget tror jag det är minst lika viktigt att tänka realistiskt. Annars blir man bara besviken.
Jag är så trött på detta stället nu. Kommer stunder då jag får panik bara av att se mitt eget rum. Är så fruktansvärt trött på det. Har känt mig så jävla dålig i detta rummet och ibland blir jag väl för påmind om det antar jag. Har lust att bara åka bortbortbort ett tag. Letade resor till London i torsdags och fick sån himla lust, men insåg sen att fan det går ju inte, inte än.. På fredagkvällen frågade Agnes mig om jag ville med till Edingburgh eller Glasgow om två veckor, skitbilligt! Självklart blev jag skitglad och svävade som på moln när jag tänkte på det.. ända tills jag kom hem och mamma och pappa tar mig ner på jorden igen och säger att "det funkar väl inte Anna, hur ska dina kompisar klara det?" Blev så jävla förbannad. Antagligen för att jag innerst inne visste att de hade rätt..
Får nog bara ta och göra som min vän Carro sa till mig på nyårsafton: Fan Anna du måste acceptera att du inte kan göra allt nu. Låt folk hjälpa dig.. Men det är lättare sagt än gjort.
Men över till något roligt! Fick sms av Vicky i natt, halv ett var klockan. Hon frågade om jag var vaken, och sa sen att hon skulle komma nu. Jag undrade lite vad som kunde ha hänt som var så bråttom.. Så när hon kom gav hon mig en blomma. Jag fattade först ingenting, Varför?! Vet inte hur många gånger jag sa det ordet då. Rosen var från hennes söta farmor som hon hälsat på från fredag till lördag. Hon hade tyckt synd om mig när Vicky berättat att jag opererats, och på kortet stod det "Kramar från Inger". Så kort, men betyder så mycket! Ringde till henne idag och tackade och frågade hur det var med henne. Det hördes när vi skulle säga hejdå att hon blev glad att jag ringde och det kändes bra. Jag är inte släkt med henne på något vis, men man känner sig alltid lika välkommen och omtyckt när man träffar henne ändå.
Vissa människor har dedär lilla extra.
Jag kan gå på toa själv, sen den 20 januari ;) Haha :D Och jag kan röra benen uppåt och neråt i sängen utan hjälp av händerna, jag kan trycka på gasen i bilen, jag kan använda foten när jag åker själv i rullstolen, jag kan byta om helt själv, alla kläder, även om det tar på krafterna, men jag kan! Fortfarande är det mycket kvar, men ibland blir jag så glad så jag nästan gråter bara av att tänka på hur mycket jag lärt mig på så kort dit när det känts som att jag fan aldrig kommer kunna röra mig.
Det som känns viktigast just nu är att jag vill kunna gå på gymmet själv vilket jag inte ens provar än med pappa, jag vil kunna simma även om det känns långt bort eftesom jag inte kan hålla mig ovanför vattenytan själv än, och jag vill kunna gå över till en bil själv. Sen vore dt ju inte helt fel att kunna gå på kryckor också, men det är nog lite för mycket att hoppas på. Visst, det är viktigt att tänka positivt, men i detta läget tror jag det är minst lika viktigt att tänka realistiskt. Annars blir man bara besviken.
Jag är så trött på detta stället nu. Kommer stunder då jag får panik bara av att se mitt eget rum. Är så fruktansvärt trött på det. Har känt mig så jävla dålig i detta rummet och ibland blir jag väl för påmind om det antar jag. Har lust att bara åka bortbortbort ett tag. Letade resor till London i torsdags och fick sån himla lust, men insåg sen att fan det går ju inte, inte än.. På fredagkvällen frågade Agnes mig om jag ville med till Edingburgh eller Glasgow om två veckor, skitbilligt! Självklart blev jag skitglad och svävade som på moln när jag tänkte på det.. ända tills jag kom hem och mamma och pappa tar mig ner på jorden igen och säger att "det funkar väl inte Anna, hur ska dina kompisar klara det?" Blev så jävla förbannad. Antagligen för att jag innerst inne visste att de hade rätt..
Får nog bara ta och göra som min vän Carro sa till mig på nyårsafton: Fan Anna du måste acceptera att du inte kan göra allt nu. Låt folk hjälpa dig.. Men det är lättare sagt än gjort.
Men över till något roligt! Fick sms av Vicky i natt, halv ett var klockan. Hon frågade om jag var vaken, och sa sen att hon skulle komma nu. Jag undrade lite vad som kunde ha hänt som var så bråttom.. Så när hon kom gav hon mig en blomma. Jag fattade först ingenting, Varför?! Vet inte hur många gånger jag sa det ordet då. Rosen var från hennes söta farmor som hon hälsat på från fredag till lördag. Hon hade tyckt synd om mig när Vicky berättat att jag opererats, och på kortet stod det "Kramar från Inger". Så kort, men betyder så mycket! Ringde till henne idag och tackade och frågade hur det var med henne. Det hördes när vi skulle säga hejdå att hon blev glad att jag ringde och det kändes bra. Jag är inte släkt med henne på något vis, men man känner sig alltid lika välkommen och omtyckt när man träffar henne ändå.
Vissa människor har dedär lilla extra.
Kommentarer
Trackback